I stadens, nattens stormvindar
flyr jag ut för en sekund
blåser bort varje brist och fel

här blinkar bara stjärnorna
längst ut på flygplansvingarna
och ögonen hos de som vill se mer

Plötsligt öppnas hallens dörr
men det var inte du som kom
du kom aldrig när jag öppnade mig för dig

Din systers ögons trötta blick
avslöjar mitt eget skick
jag gömmer allt förnedrande
allt som gör mig levande

Om du bara visste
vad jag tänker på
när jag tänker på dig
men jag får aldrig
berätta något sånt
Där finns orden
du önskade höra
som du aldrig sade själv

Blåsten rycker i en växt
men jag sitter på balkongen själv
redo att kastas samma väg

Dit vinden vänder vandrar jag
jag vänder mig aldrig tillbaks
Nu blåser det, nu blåser det
blås bort natten till vår dag

Jag sitter där vi aldrig satt
Tänker på allting som var
Aldrig mera, många flera
in igen med kalla ben

Över trottoar och sten
under gula lyktors sken
söker jag ett minne som har dött

Och bortom Malmös horisont
väntar solen något blont
en skymt av månen före hennes sömn

Men precis som natt och dag
är det inte du och jag
dags att ta farväl min vän
vem vet vad som händer sen