Älskade du, det är omöjligt att radera från mitt minne.
Det motstridiga minnet av dina ögons vackra blick,
det varma leendet i dina läppar som frestade mitt sinne,
sinnet som vansinnigt blev när kärleken avgick

Min själ som är rastlös, smalt i din sansade själ
Precis som slätten gör vid horisonten när solen kyssar den.
Trots att andra fina läppar gav mig passionerad ömhet,
inga var så söta som dina var, som stal mitt hjärta helt

Dina vackra blå ögon var orden i mina dikter.
Poesin i mina arior var din inspirerande röst.
Och nu är dina ögon den smärta och den sorg.
Och nu är dina läppar min ödesmättade tröst

I mina bohemiska kvällar har jag älskat andra män,
Med den oändliga tron hos den som livet ville glömma,
Men det är som en tortyr det minne av dina ögon,
Jag suckar nostalgiskt och minns alla drömmar

Alla de hågkomster som finns i mina drömmar.
Alla skymningar och dagar som mina ögon grät,
De är fortfarande blöta trots åren som har gått
Och de frammanar den tiden som lever kvar i mig