Att pragmatiskt uttolka poetiska alster,resulterar i
teoretiska ordalag oftast i en antinomi, som för en
pragmatisk eufism vars egocentriska självändamål
utgörs av en solipsism, men för vän av ordning och
reda där adekvat pragmatik utgörs av en etymolog-
isk semantik i vars determinant fastställer att en
sol är en sol, en himmel en himmel, att salt inte är
socker osv....då är dess poetiska satser en realistisk
återgivning av sakernas egentliga värde och till-
stånd, motför de illusoriska drömtydningarnas spe-
kulativa vantolkningar som ingen nobelt tar på all-
var, utan bör nog lämnas därhän i det poetiska drav-
lets gytter av skönskrivningens pragmatiska eufism-
er av hokus-pokus.
Det vanrykte av att poesi skulle vara dikt och förban-
nad lögn, samt att verkligheten överträffar dikten,
dementeras härmed av detta faktum att dikten har
en djupalstrande förmåga tolka verkligheten så att
den synliggörs i sanningens ljus, ungefär som i ett
mikroskåp, eftersom verkligheten som vi i vardagligt
bruk oftast ser en ytlig bild som behöver nyanseras,
analyseras och översättas, för att få en mer djupgåen-
de inblick av den verklighet som omger oss, där sken-
et ofta bedrar, och som vid en mer introvert inblick
visar på att verkligheten i sig är helt annorlunda än
som vi vid en första anblick uppfattade den,detta led-
er till utökade kunskaper om rummets existentiella
värde och genererar till ytterliggare ambitioner att
berika sitt eget existentiella livsutrymme både extro-
vert som introvert, man kan i poetiska ordalag påstå
att man kan flyga.Det finns poesi och poesi,dvs sådan
som enbart poeten själv är förbehållen tolka rätt, den
sorten som kan liknas vid politikers kanslispråk, och
som ej av vardagsfolk förstås, och man kan lätt tro att
detta språkbruk enkom är till för att inte avslöja den
innersta andemeningen i dess avsikt,med maskerings-
strategisk taktik.de som ägnar sig åt kritiska analyser
av poesi men är oförmögna att själv komponera något
av poetiskt värde kan jämföras med reccensenter på
en kultursida eller en lektör på ett bokförlag,eftersom
de anser sig kunniga i vad som kan betraktas som god
poesi och hur denna ska utformas i skrift, men är
själva oförmögna utforma denna, och inte sällan
använder sig av en pragmaisk eufism i sin avunds
hämnd för deras egna praktiska inkompitens i att ut-
öva denna ädla konstart,dit poesidiktandet kan räknas.
God och dålig poesi är alltid sig själv närmast,och i det
poetiska öppna landskapet finns inga lagar som stäng-
er in, begränsar och förbjuder, där är poesin fri som
fågeln i sin oändliga himmel med lika många stilar
som det finns fågelarter, och förmodligen ännu fler
okända.
*