Han hade ingen ro.
Den där med röda mjukisbyxor och som låg utbredd på den röda runda plyschmattan.
Han sträcker ut sig och sen tittar han åt mitt håll.
Jag låter våra ögon smälta in i varandras.
Konstaterar att nätlinnen faktiskt får huden att likna lite mer av ett obegripligt tavelpussel.
Vi har nog testat att stretcha ut varenda cell. Och jag har sytt mig ut och in.
Han som egentligen är blyg fast nu ligger utvikt på mattan med indragna klor.
Han som förut sa att han inte var snäll.
Jag dömer honom till stycken,
nu när jag delar honom med blicken.