En fågel, lika blek och grå som ensamheten sitter på sin pinne och använder all sin kraft som finns kvar till att hålla sig fast. Utmattningen tränger in i varje cell och för honom förnedrat sakta ner i den tjocka rådlösheten. Buren trycker sig över honom och tar åt sig av det sista andetaget.
Om han bara en liten stund slutat kämpat, släppt taget och lyft blicken hade han märkt att dörren stod öppen!