Det här är min värld, jag ville bara släppa in någon.
Det ligger damm över täcken som vilar som beskyddande dimmor på soffor och stolar, bord och sängar, ett och annat piano.
Ingen har varit här på väldigt länge.
Ni skulle se dom vackra byggningarna, höga torn på slott, små stugor, kyrkor med vindlande trappor.
Om jag släppte in er skulle ni våga er upp på vindarna, skulle källaren i det övergivna huset på kullen vara för mörk.
Snälla, träd varsamt. Inte för min skull, jag kan alltid bygga upp igen.
Mest för er egna skull.
Rädslan är som en fackla som kastar höga skuggor och får en fria marmorsvanen att likna en fallande ängel med brinnande vingar.