När jag vaknade i morse
efter veckor i dvala
och verkligheten slog mig i bröstet


Då var det vinter
mörkret hade kommit
och jag hade inte tid att sova mer


Depressionen kom tidigt i år
slog till redan i september
och verkligheten fick vänta, jag behövde sova först


Sova och ligga. Dricka. göra något som känns.
bedöva den apatiska svärta i ryggraden
som slukar allt


När jag vaknade igen var det mörkt
solen hade gått in i sin årliga dvala
såsom oss andra denna tid, gör hon bara det nödvändigaste


imorse slog verkligheten mig,
och jag vaknade.
Det var inte plötsligt, det har varit på gång ett tag


och jag kan inte säga att jag mår bra
aldrig bra
men jag lever igen


Och mörkret kommer inte att ta över
inte heller i år
för solen vaknar också igen


när våren spirar i hoppfull längtan
då orkar hon vakna igen
och skingra skuggorna igen