Ibland, si sådär 4-6 månader emellan, kunde man se en liten tjej med runt ansikte och lockigt hår, sitta på en blå kista i ett krön på en trång liten gata i utkanten av en stor stad.

Det syntes att hon väntade på något.

Hennes ben dinglade en bit ovanför marken och på lådan, eller kistan som hon kallade den, stod det SAND med svarta feta bokstäver.

I händerna hade hon en snusdosa. Grov portions snus.

Varje gång det kom en bil åkande ner från den höga backen sträckte hon på ryggen och kisade med ögonen för att se efter om det var rätt person i bilen. Fast var det en ren och ny bil brydde hon sig inte om att se efter. Det hände att hon satt där på kistan en hel dag. För hon visste inte när, eller ens om, rätt bil skulle komma rullandes ner för backen.

Hon kramade snusdosan som hon bett mamma köpa dagen innan. Det hände att hon öppnade den för att dofta på snuset, doften fick henne att minnas.

Hon dinglade med benen och väntade tålmodigt. Att det kunde ta tid det visste hon. Men snart. Eller om kanske 3h. Så skulle pappa dyka upp.