Krispanikskräck,
hos människorna
då dörrarna vill sig öppna
och fäglarna vill sina känslor åter igen ut sjunga
Varför?
man fråga kan.
Jo, verkligheten -
vilken själens dörrar
och mörkrets fåglar vackert visar -
vill ingen av människorna av känna,
vill ingen av människorna av veta
och det förklarigt är,
det alla vant sig vid nu har,
då alla sjöar ersatts, med speglar,
som översiktligt delger

men ändå;
trots denna känslokalla vana människorna besitter
och denna falska glädje de utåt visar:
en enkel fråga upp lyfts,
av Viskningen då Han förtvivlat på ser.

Varför?
Han börjar.
Varför ögonen stängda är
och munnarna endast lögner talar
medan känslorna vackert dolda ligger,
i mörkernas masker?
Han stillsamt frågar.
Varför denna rädsla
för sådant som mänskligt är
och sådant som vi alla besitter?
Varför detta gömmande
av sorg, ilska, förakt och kärlek,
då det detta är
vad som samtalen intressanta och givande gör?
Han avslutar.
men inget svar erhåller.
Ty endast tystnaden talar
då ingen realiteten förklara vill
eftersom alla så fint i horisonten utan skrik eller tårar lever:
suttandes på vin och igång sina samtal håller.
Med kallprat,
förstås

Men Viskningen inte tystnaden tål,
även Han,
vackraste, vidundrigaste varelsen vid himlen,
sinnet ibland tappar
och kraftigt ryter gör
”Varför människor ni betraktas som,
med känsloliv rikt så fåglarna på er spottar,
då ni inte vid känslor kännas vill?
Varför en hjärna ni har,
komplex som ingen annan
och erfarenheter som inget djur skåda kan,
då ni inte om tankarna pratar?”
Han fördömer och undrar
och stämningen obehaglig blir
då alla människor stelnar gör

Plötsligt en man en hand upp räcker
och Viskningen ett andetag tar
för att sedan honom ordet ge

”Viskningen,”
mannen börjar,
”jag nu endast för mig tala kan,
jag nu endast min verklighet berättar gör,
det viktigt är
att du det förstår,”
mannen klargör,
och Viskningen till svars nickar.

”Det svårt för mig är,
att sanning tala.
Det svårt för mig är,
att realiteten frekvent redovisa.
Därför jag mig bakom gömmer
masker som endast glädje och tomhet visar.
Ty annars jag konstant utelämnad vara skulle
av mitt egna känsloliv,
och mina medmänniskor
mig enkelt bryta ned kunna skulle”.
mannen förklarade gjorde.

”Men,”
sade Viskningen,
”varför du så rädd för svaghet är?
Varför du inte dina brister vågar visa?
Det också vackra är,
och de en del av dig
blivit har.”
Ifrågasätter Viskningen,
som nu stillsamt talar
med en sorgsenhet i blicken
och en medlidsamhet som ingen stava till kan.

Mannen i tystnaden andas
och han sitt svar i huvudet formulerar.

”Jag om mina svagheter,
mina brister
och mina smärtfyllda erfarenheter
aldrig berättar om gör,
för att de min image skadar.
Ty jag rädd är
för att ingen mig då älskar.
Jag rädd är
för att ingen mig då förstår.
Jag rädd är
för att min perfektion då
ej längre existerar gör.
Ty med sanningen,
jag endast är
en skadad fågelunge
med vingar söndertrasade av krig
och tårar som aldrig rinna slutar.
Även om mitt hjärta aldrig godhet ut spruta slutar
och min vilja att mig fram kämpa aldrig mig svika gör,
folk mig ej se kommer
som en envis fågelunge, vars liv bestått av väpnade konfliker
Utan folk mig se kommer,
som en svag fågelunge, med en rädsla och känslor
stora som berg.

”Och jag inte vid en skadad fågelunge liknas vill.
Jag vid en örn liknas vill,”
mannen fortsätter,
”för en örn,
den fågeln är
vad jag i mitt hjärta
och i min spegelbild
bekänner mig vara”.

Mannen modigt berättar,
och till sist sina stycken sammanfattar:

”Därför jag en örn i verkligheten spelar,
istället för den skadade fågelungen visar”.

Efter mannen sina ord avslutat,
rummet åter tyst likt döden var
och endast av
dunkande hjärtan och andetag fylldes.
Ty ingen på en stund,
likt sekunder eller minuter,
talade gjorde.

Till sist,
Viskningen sig reste,
och omkring i rummet dansa började.
Han mannen vidrörde
med sina steg, vilka stormades,
och ord formulera försökte
i anständigheternas kaos.

”Jag nu förstår”,
Han började,
”varför ni så ogärna känslor dela vill,
ty ni en legitim anledning har,
det jag måste medge.
En djupgående
och legitim anledning”.

Viskningen åter tystnade
och modigt sina människor betraktade
då alla blickar
mot Honom var vända.

Han dansa slutade.

”Ni alla här
rädda för svaghet är att visa
och en perfekt bild av därför ger.
Jag med den faktan leva kan.
Men minns,
mina människor,
att det i era svagheter är
som ni med era medmänniskor er sammanknyter gör”.

Och Viskningen
med dessa orden,
alla lämnade gjorde.
Ty han iväg sedan dansade
till orkanens cirkel för att åter bli lugn,
och ifrån sig
alla nytillkomna känslor lämna.
Ty denna sanning
svår för Honom betraktades.

Människorna, å andra sidan,
kvar stannade,
och sina kallprat åter påbörjade.
Även om en och en annan,
om sina liv
sanningsenligt nu berättade
vid matborden,
för att de nära någon
komma ville.