Minns du barnet i dig som brann i ögonen på tivoli och som exploderade i takt med färgerna?

Nuförtiden är färgerna intellektuella och har sin tid och plats.

Minns du den unge revolutionären som hade alla rätt och skrattade åt väderkvarnarna?

Samma skratt sitter nu långt ner i halsen och väderkvarnarna har blivit hotfullt många.

Minns hoppet som du hade igår när du tänkte att idag skulle vara dagen då allt vände?

Idag känns gårdagens jag som en ansvarslös drömmare.

Jag känner inte barnet. Jag känner oro för hyra, ömtåliga relationer och ensamhet.

Jag är har blivit rädd för livet och vet inte hur det fungerar längre.