Det är nog ingen som har missat den hetaste sminktrenden någonsin, contouring, där du skulpterar om ansiktet så att det i vissa extrema fall är en helt annan människa i spegeln när allt är pålagt. Det har t.o.m gått så långt att man målar på bysten för att få den att se större ut.
Med hjälp av smink kan du förminska och förstora, förlänga och förkorta ansiktsdrag du vill framhäva eller dölja så gott det går. "Contouring är det bästa som finns" tänker många som har komplex för diverse delar i ansiktet.
Men vet ni varför ni har komplex? För att i samhället har vi ideal. Inte bara för kroppen, utan även för ansiktet.
I sminkvärlden strävar kvinnan alltid efter att skapa en oval ansiktsform, där ansiktet är längre än det är brett. Vi skuggar på sidorna för att "dra in" ansiktet, göra det smalare, mindre brett. Vi drar ett mörkt streck under det vi kallar kindben och lägger ett ljust lager highlighter över för att göra allt mer synligare och kraftigare. Vi skuggar och highlight:ar även hakor, pannor och käklinjer för att dra in och forma. Allt för att få det som anses vara "perfekta" ansiktet.
"Jag tackar gudarna för contouring!" skriker vi som inte passar in där, i alla fall många.
Jag själv har inte den ansiktsformen men tycker inte jag behöver förändras på något vis, men blir såklart nyfiken i alla fall på hur långt man kan komma. Jag ser på video efter video på hur man lägger den perfekta basen. Till en början är det väldigt underhållande och det blir den ena jaha-upplevelsen efter den andra, men ju mer jag tittar så börjar jag få ont i magen. Jag vill inte tänka så, men jag börjar känna att jag inte är fin som jag är, att jag måste se ut si och så, jag vet att så inte är fallet, men ni vet, när någon säger något tillräckligt många gånger så börjar man tillslut tro på det.
Contouring kan absolut vara något riktigt kul för de som bara tycker det är fantastisk att kunna frambringa ett annat utseende, utan att det grundar sig på komplex eller dylikt.
Men i många fall så tror jag faktiskt att denna typ av sminkning i längden enbart gör mindre omtyckta områden i ansiktet ännu mer uppmärksammade. För när alla mörka och ljusa skuggor rinner ner i handfatet och du tittar på dig själv efteråt, så står du där igen och ser allt du försökt gömma för andra människor, och inte minst för dig själv. Hjälper vi egentligen oss själva att tycka om oss som vi är, när vi hela tiden vill skyla eller klä på oss och inte vågar visa det vi är?
Blir bara på riktigt otroligt jävla ledsen för att det inte bara är våra kroppar som inte duger, nu är inte längre våra ansikten bra nog.
Så jag kommer att ta ett stort avstånd från den här grejen, för jag vill inte leva med dålig självkänsla över något jag inte ska ha komplex över. Inte för att jag anser mig själv perfekt, verkligen inte, men för att jag duger.
Och det gör ni också.