Som en kall vinterdag
När solens första strålar når alla de små kristallerna
Och stannar tiden i dess vackraste stund
Som försvunna timmar ute på havet
När de kastade klockan i vattnet och försvann i nu
Den tiden då de trotsade motång med sina leenden
Och sa, välkommen

Hon var lycklig då
Hon hade tilltro till morgondagen
Hon var rädd men höll modet den ena handen och tilltron i den andra
Hon skattade då

Men den kalla vinterdagen
När solens första strålar bara bländade henne
När dagdrömmen visade sig vara en mardröm
När alla anda rörde sig framåt
Lämnade henne med gåvor av måsten och borden
Och hon själv bara stod där
Tittade på havet
Den tiden då motgångarna slog henne till marken
Och sa, välkommen

Hon var vilsen då
Förtvivlad över att inte kunna se vart nästa steg tog henne
Hon var rädd, med modet och tilltron ett steg bakom
Hon var borta då

Ville se morgondagen
Ville kunna tro på att kunna glädjas över kristallernas alla färger
En önskan om att det välkända havet åter igen skulle betyda trygghet
Och inte tomhet
En liten vilja
En gnista
En inre kraft
Aldrig ge upp
För det var inte rätt

Denna skapelse av tro på människan
Denna lugna, varma tanke
För henne var ingen och ingenting omöjligt
Vart tog hon vägen