Isen har lagt sig
som en karg öken över ytan.
Orörd mark, så långt ögat når
vidsträckt till horisonten.
Endast en handfull kråkor
har vågat sig ut på isen
i hopp om att finna föda.

Denna isens ödemark
låter påminna en
om att detta inte är en plats för människor.
Den gör en varse om dess mäktiga övertag
om än på ett stilla
men kraftigt hotfullt sätt.

Pudersnön kastas upp av blåsten
och landar åter, då vinden ger upp om sitt grepp.
Den lågt liggande solen brinner på sparlåga
och kastar skuggor långa som jättar
över isens bara mark.

Det finns en olustig spänning
som råder över vidden.
Tiden tycks ha fastnat
i en dimension av dramatisk tystnad
som menar att något stort snart ska hända.

Runtomkring bergen är det liv
men över den karga isen
råder endast mördande tystnad.

Tiden står still
likgiltigheten dominerar.
En slöja av mystik
hänger tungt
över isöknens rike.