Orden känns så överflödiga - vad kan de säga egentligen? Uttrycket sviker mig även när den uttrycks som starkast. Ibland vet jag inte vilka ord jag ska skriva, säga, tänka - helt enkelt för att jag inte kan finna de orden som kan förklara något av det som är, känns och tänks. Det smärtar emellanåt när jag inte finner dem, antagligen av behovet av att bryta mig loss - för så fort jag kan sätta ord på något som äter på mig så försvagas det och samtidigt förstärks i en annan form. Jag vet inte. Jag vet inte. Imorgon är en ny dag, och då kanske detta är ett minne blott och orden existerar igen och tillåter mig att andas och samtidigt kvävas på nytt. Jag lämnar Dig nu söndag, någonstans djupt i mig tacksam över att jag fick möta dig, även om det verkar långt ifrån just det - ibland är den tacksamheten alldeles för djupt begravt under alla demoniska tankar, känslor, objekt. Men å andra sidan trots allt det finns denna tacksamhet över dig, likt andra dagar - någonstans.