Mänsklig värme var allt jag sökte den natten du fann mig. I ett rop på bekräftelse och inslagen i alldeles för fint tyg för att kunna förbises, stod jag på ett trångt och svettigt dansgolv, omgiven av alla men samtidigt aldrig så ensam. Med en skjorta, tajta jeans och ny frisyr; famlade jag runt i min jakt efter bekräftelsen. Bland yta och åter yta, var mina ögon rödsprängda som rosévinet i glasen; en allergisk reaktion på all glättighet och för mycket alkohol. Under kvällen hade spriten flödat i mängder och omringad av skrattande människor, i alldeles för fina kläder, var jag endast en i mängden; livrädd att förbises. Snygg, charmig men skräckslagen för att bluffen skulle genomskådas. Men med alla knappar knäppta och inget eget att tillföra var jag som ett klassiskt fyllo utklädd till pappas pojke. Med ett glättigt leende och en drink i min hand, bjöd jag på skratt i takt till musiken; precis som jag tränat framför spegeln. Som en välslipad hovnarr i modern tappning, eller som en uppklädd clown i de finare rummen, smälte jag samman med min omgivning. Denna eufori av perfektion, som bara ruset av alkohol och musik i synergi kan framkalla, gungade jag mina trötta höfter i takt. Den bistra verklighet som kallas vardag låg långt borta. Kalla det en fasad, ett luftslott, en dröm eller ett spel, där allt handlar om att ironiskt nog tillslut finna sig i bekräftelsen att du duger som den du är; så länge fasaden skiner och hjulen snurrar.
  
Välkammad i färggrann Oxford stod jag mitt på dansgolvet och vevade med båda armarna i takt till house-låtarnas tunga bas, precis som alla andra runt omkring mig. En livs levande produkt av samhällets normer, en fabriksgjord docka med ett pulserande hjärta, med insikt av att ingenting är fulländat förens det är perfektion; sökte jag med blicken efter någon form av mänsklig värme. Jag kan i den stunden varit världens mest desperata människa som trånade efter något så grundläggande och basalt som en famn att vila i, en säng att dela, en blick att möta, en hand att hålla eller ett par läppar att få smaka. Att det skulle krävas timmar framför spegeln och en skadad självbild, var ett pris jag och en hel generation med mig, var beredda att betala.
 
I vimlet av ansikten och tomma blickar, fångade du mitt fokus. Mina ögon var något dimmiga men när du med ditt autentiska skratt gled in i mitt synfält, hade jag aldrig tidigare sett någon så äkta. Du skrattade med hela ansiktet och var fylld av originalitet samtidigt som du bar dina känslor på utsidan. Det var som en dröm när du med dansanta steg fångade min uppmärksamhet och la din hand på min axel. En blixt gick genom min kropp och jag ville bara låta den polerade fasaden krackelera och låta mitt jag, sippra fram. Det var som att du väckte mig och jag kunde inte släppa dig med blicken; även om alkoholen gjorde vad den kunde för att sudda ut allt det klara som du utstrålade. Bara värmen från din hand, som sakta gled ner från min axel och reflexmässigt fångades upp av min, hade räddat min kväll. Du såg mig och du valde mig; precis som den lilla flickan väljer en ny leksak till sin födelsedag.

Det tog ett par sekunder innan de få hjärnceller, som inte spolats bort av alkohol under kvällen, fick mig att inse att jag faktiskt träffat dig förut. Du drog iväg mig till andra sidan rummet och jag omfamnade dig samtidigt som jag fick dig att skratta med hela ditt vackra ansikte. Jag älskade varje sekund av ditt skratt och det fanns en eld i din blick som sköljde över mig med värme. I dig fann jag mitt syfte. Det var så här det skulle vara. 

Tillslut kunde jag placera dig och vi hade faktiskt träffats tidigare. Vi hade gått ut ett par gånger och jag hade känt saker för dig som jag nästan aldrig gjort tidigare. Vi hade delat en snabb och intensiv romans. Men det var när jag bestämde mig för att visa vem pojken utan Oxford skjortan var, som du hade valt att kliva av. Det sista du sa till mig var att det inte passade med ett förhållande just nu, du ville inte binda upp dig. Det du egentligen hade menat var att jag, utan min fasad, inte längre var något som du ville ha. Detta höll på att knäcka mig då, men i denna stund spelade det ingen roll. Det var som att det aldrig hade hänt och jag följde dig genom folkmassan. Jag var glad att det var du som höll min hand och mitt hjärta slog sina slag för dig igen. Det kändes som musiken tystnade och det enda jag lyssnade på var ditt skratt och mitt hjärta, precis som första gången jag hållit din hand. Jag ville kyssa dina läppar, som var målade i rött, för jag ville visa dig min uppskattning att du valt just mig. Min kropp den törstade efter din närhet och jag var förlorad. Den natten hade du kunnat föra mig vart som helst och jag hade följt dig. Allt som behövdes var din hand i min.

Jag var medveten om att jag borde valt att släppa taget för något bättre, och inte utsätta mig för smärtan som vilade i morgondagen. Ett självdestruktivt val i stundens hetta gjorde att jag valde att blunda för min vetskap om att jag en gång till skulle förbli ditt smycke att förkastas. Jag svalde den växande klumpen i halsen. Utan din hand i min, skulle jag åter igen förlora och möta morgondagen ensam. Det kunde jag inte acceptera.

På mina läppar finns spår av ditt röda läppstift.