Jag tänker inte beskriva ditt liv för inga ord räcker till, och kanske lite för att jag helt enkelt inte vill. I sorlet hörs sorgen som bäst, det är begravningsstämning och salongsberusad vemodsfest. Pianot spelar av den anledningen helt falskt, och i det gamla dockrummet leker barnen helt stilla, vi har grundat en cafékommitté, bara drömmar kvalar in, kom alla vuxna kom och se! Kom och smaka, lämna de tårfyllda vinglasen i finrummet nu, vi ska äta kaka!

I barnrum och i dödsbon
I väderlek och allvar
I förlossning och i ankar

Jag vill inte skriva om mitt liv till ditt, och oavsett om jag får välja vilken färg jag vill så vill jag välja vitt. Kanske ändå med en stänk av rött, och pyttelite blå, och i det rummet får du gärna vila, i det rum där allt omkring dig färgas ljuslila.

Jag är barnet, jag är den uråldriga farbrorn i graven, det trassliga garnet, jag är pojken med det blekta håret, jag är det sista slaktade fåret när alla bräkande lamm har tystnat. Jag är klossarna som får slottet att falla, jag är spaghettin till köttfärssåsen, jag är Tjechovs måsen, pistolen och kvinnan i kjolen - jag är åskådaren och helt och fullt medveten om att jag måste gå sen.

Och prästen säger stilla att nu är du fri, och det slår mig mitt i att det finns ord för nästan allt, tusen definitioner av skalan varmt till kallt. Men jag vill inte bestämma din färg, inte hugga en skulptur ur ett stort berg, för jag äger intet rätt att bestämma dess existens, jag har inte rätt att bestämma hur det känns. Du kan klättra ner i någons kista, låta skratten eka in i det sista, var först till lektionen och ändå förlora definitionen över varför du är där, hur mycket du än lever dig in i Voltaire och hur många trädgårdar du än odlar och hur många frön du än sår, så är det du som måste förstå om dina skrapsår läker eller varar, om dina ord gör ont eller försvarar.

Jag lever efter min egen etik, och relikerna efter din. Försöker också slå mig fri men prästen säger att jag inte är en del av den fria kåren än, jag måste avlida och återuppstå och kanske sen? Men äh, jag är inte bara livet, inte bara … ni vet, någon som bär på sorg, jag är en hel jävla borg av noggrant planerade ben, stenar, vener, du förstår väl vad jag menar?

Jag behöver inte skriva om ditt liv för när jag gör det så skriver jag om mitt, jag skriver om flickan som samlade på hårstrån, som strödde leenden som sågspån, om den blinda kycklingen på gården, om alla oss som nån gång får den svåraste uppgiften att lösa, vi är monstruösa, religiösa, anspråkslösa - helt vanliga och amorösa. Så det spelar ingen roll vem jag skriver om för vi är alla en, vi är fria män, kvinnor och hen, vi har hamnat i olika kroppar och vi har olika många sekunder, men slår vi ihop dem så får vi alla toppar och dalar och vidunderliga minnen i ett storartat kaos, så när prästen säger “fri” så syftar han nog på en välbehövlig paus.