Dimslöjan

Jag är i naturen och vandrar, min kropp och själ är ett.
harmonin i kroppen briljerar, dit mina fötter mig lett.

Jag uppför långt gått, och står nu på ett berg så högt,
jag ut över dalen tittar, för att se vad mina blickar sökt.

ögonen vandrar runt backe och snår, tills målet är nått,
en dimslöja letar sig fram runt fur och gran, av stora mått.

Dimslöjan rullar, viker sig dubbel, skiftar i form,
den stiger helt plötsligt uppåt, att bli enorm.

När jag detta skådespel från min plats kan se,
mitt sinne tänker, vad naturen mycket kan ge.

Dimslöjan sakta försvinner, blir mjuk och går upp i rök
från kikaren sista dimmknorren ses, samt en ensam gök

På svaga ben, jag sakta nerför berget gå,
åter har naturen visat, jag gott i den kan må.