Jag är av samma kött och blod

Som ni

Varför känns ni så fjärran?

Jag slits mellan känslan av att vilja vara nära

Och fly så långt bort så ingen ser

Att vara vuxen och samtidigt bli påmind om hur det kändes att vara barn

Jag minns hur det var

Ingen som förstod

Det jag sa blev fånigt, för fint för dem

Så då passades det på att förlöjligas och mobbas

När jag kom därifrån blev allt så tydligt

Jag behövde inte känna mig konstig

Fann att andra människor var lika mig

Hade tankarna på ett annat plan

Jag blev accepterad

Nu i dessa högtider när man ska träffas

Blir rollerna desamma

Som förut

Jag blir "för fin" och känner mig dum

Fast det i själva verket är de som sitter fast i sitt obelåtna WT-liv och avundas

Men det visas såklart inte utåt, mer än att de måste trycka ned mig.

Och skratta

Inte med mig, utan åt mig

Det känns lika hårt i bröstet oavsett om man är barn eller vuxen

Vi borde älska varandra

Jag och

Min familj