Alla dina mardröms
fula minnen, jag tar
bort till trädet
som tränger dem in i saven,
jag lägger dem i elden
ser de brännas upp, ända in i naven,
jag ger dem till floden
där de mynnar ut, i de fria haven.

Lyssna så,
har vi stillhet funnit
även rädslan ut runnit,
konstigt, kanske har den då
försvunnit, för mer
än ett tag,
jag håller kvar
med strömmen,
ömmar om
fina minnen, som
fantasin
ger oändlig form,
i en lugn
liten glänta
där närmare njuta
den upp fyllda tystnaden
den skänkta,
med mitt hjärta
tryggt
långt nära
på dig
kan vänta.