så var det då

och nutidens barn stillastående

vatten

medan hon planterade

gullvivorna

och

de djupa skogarna

dolde mörk mystik bortom

källorna

de porlande och tysta

och hon surfade planlöst bland alla kanalerna

den natten

under blodröd måne

då vi älskade himlarna och haven

kunde vi ha sparat dem då?

hon satt i den gula

äggkoppsdesignade plaststolen

hon fått ärva av

moster Mia Dolorethea

med rödgråtna ögon

och gommen svullen torr

hade hon missat dem

igen

dom hade aldrig sagt henne goodbye

jag träffade henne ofta

den tiden

i flertalet av de parallella världarna

hon var alltid lika

Stilmedvetet tragisk och

blaserad