Det späda lövverket spelar i den skymmande kvällen, regnet strilar ner medan den starka vinden förvandlar det till rasande spön. Rösterna omkring mig tynar bort, som om de vore långt bakom mig, ju mer hypnotiserad jag finner mig själv bli av naturens föreställning. Det ser så vackert ut mot den mörkgrå bakgrunden, ackompanjerat med den söta doften av sommarregn och hägg.

Någon bultar mig på axeln och frågar, vad som känns som, tusen onödiga frågor. Mitt försök att dölja den snabbt uppblossade ilskan över att bli störd var dömt att misslyckas. De uppspärrade ögonen spänner sig i mina medan de andra rösterna tystnar. Jag är åter i centrumets mitt, sällskapet har redan noterat att jag gömt mig härute en stund. Lika lite som narren på 1500-talets kungliga festligheter, kan jag dra mig tillbaka till periferin och passivt observera spektaklet utifrån.

Det är ju vi som är spektaklet, narren och jag.