Ett bortglömt minne

Hon hade oroat sig hela dagen.
Knippan var borta. Om hon ändå hade kunna komma ner på knä och söka under chiffonjén, men å andra sidan man lägger inte något under en möbel om man inte har mycket särskilda skäl för det, tänkte Karin Persson.
Det hade blivit stört omöjligt att minnas var saker och ting fanns numera. Tage hade hjälpt henne att komma ihåg, innan infarkten tog honom.
Det var viktigt att få tag på knippan just idag.
Det var med den oron som Karin Persson vaknade en septembermorgon i sin HSB lägenhet i en mellansvensk stad flera timmar innan hemtjänsten skulle göra det första besöket för dagen. Det var något som skulle hända idag, det visst hon alldeles säkert. Den lilla blå väckarklockan tickade envist på. medan Karin Persson sakta tog sig fram i den övermöblerade lägenheten
Hon talade högt för sig själv. Det hade hon gjort, alltsedan den dag då Tage avlidit så hastigt. Det var på något vis en slags trygghet, men inte hjälpte det henne nu att finna det hon sökte.
När flickan från hemtjänsten anlände på slaget 12 befann Karin Persson sig i ett alltmer uppjagat tillstånd. Flickan som såg hur det var fatt försökte småprata med henne om ditt och datt, medan hon serverade en portion dillkött med potatis och hällde upp ett glas mjölk.
-Hur länge var ni gift med Tage fru Persson ?
Det visste hon inte, men det hade ju varit alltid på något sätt.
Kanske var det dillköttet som fick igång minnet igen, för utan förvarning beordrade Karin Persson flickan att öppna skåpet under diskbänken och plocka ut den överfyllda kompostpåsen.
-Skulle fröken kunna se igenom påsen? Den finns nog där .
Bland intorkad havregrynsgröt, äppelskal och överfyllda melittapåsar fiskade den unga flickan upp ett hårt paketerat föremål, en läderomsluten nyckelknippa.
-Du måste skölja av den , fortsatte den nu alltid ivrigare fru Persson., som slumpmässigt , tursamt eller helt logiskt plötsligt lyfte ner en liten kamferkista från hyllan under köksklockan.
-Du kan pröva den minsta av dem. Den lite silvriga skall det vara.
Så mycket till silver kunde nu inte den unga flickan upptäcka, men hon räckte lydigt fru Persson den allra oansenligaste nyckeln .
Hon hade egentligen inte alls tid att stanna längre , men drogs med i det udda vardagsdramat och anade att någon hemlighet dolde sig i den lilla kistan.
Varsamt lirkade hon upp låset och lyfte på locket. Ut föll ett antal bilder samtidigt som en id-bricka rasslade ner på kökssoffan och hon hörde fru Persson sucka djupt.
-Han var 25 år . Han hette Robert. Han var Tages yngste bror.
_Kan du ta hand om det här lilla vän , frågade den nu märkbart trötta gamla damen.
Och kära lilla du , säg inget till barnen .
Dagen därpå steg Karin Persson aldrig upp. Hon hörde hur sopbilen rasslade med kärlen utanför köksfönstret och log utan att minnas längre.