Rädd för att leva- rädd för att dö. Morgondagen känns konstant som en okänd otäck skugga som knackar på min dörr när solen går upp. En vän sa att "allt ordnar sig.. allt kommer bli bra.. tappa inte hoppet" bla bla.. Jag har hört den där predikan förut och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag hör det. För vi alla vet att det är mycket i livet som inte ordnar sig. I min värld är hoppet ett svagt ljus i horisonten som är en evig dröm. En dröm som jag kommer bära med mig ner i jorden. I min värld finns inte hoppet. Där finns bara verkligheten som är kall, rå och obarmhärtig. Sminket är perfekt men själen befinner sig i en ständig panik. Varje gång jag kommer hem välkomnas jag av sanningens tårar.. jag faller. Samtidigt känns döden lika skrämmande som att leva. Döden är kanske ingen dörr till friheten? Vem vet vad som döljer sig bakom det vita ljuset? Tids nog kommer vi alla få veta.. När vi föds tilldelas vi alla roller.. och jag har nog fått en av de tuffaste rollerna i livet. Jag är en parasit i samhällets ögon som alla vill spruta insektsgift över. Människorna vill inte ha mig. Men gud älskar mig... i hans ögon är jag en perfekt skapelse. Det är nog därför jag orkar fortsätta andas.