Rynkor och sprickor,
vila harmlöst som pressad kol i avgrunden,
men låt oss slipas, formas av påfunden,

Gravitationen och subtraktioner,
att strömma med tända stjärnorna tills solen glöder mot huden,
i dessa kryptiska magnetfält, ständigt resande mot bipolen,

Bär dina svartaste lakan under gatornas starkaste lyktor,
res gigantiska statyer på dagarna vid torgen,
men låt de också glänsa som pärlor mot alla tillhållen,
för att räcka handen det lödade slottet,

jag har endast smycken i min last,
för inte ens metallerna kan avlägsna min skatt,
och en dag ska stoftet skåda min prakt,
först när jag är ett berg, och smaragder min märg,