sång I

vintergatan är kastrullen som fylls med spaghetti vatten som kokar och virvlar neråt i ett gap som sväljer vatten salt peppar och spaghetti och spyr upp det igen
och där glider ett skepp fram och strömmarna drar framåt mot gravitationen som drar framåt framåt i kastrullen ett vattenfall och skeppet som spaghetti gravitationen drar ut drar in förlänger deformerar och sväljer rakt ner i virveln spaghettin i bitar

sång II

de blommar så vackert men vissnar i ögonblicket

sång III

jag trodde att varje år dag natt timma minut sekund nanosekund gick att mäta att förstå men tiden låter sig inte begränsas dåtid finner en plats i nutid när förbjudna askar från förr kräver inkapsling förvara dig själv det som ryms

sång IV

i en postinterpunktionell tid när nätverkens totala sammanstrålning är en sanning att tro på tar jag skärvor av mitt minne raderar förlusten av ett möjligt liv och programmerar skärvorna till ett nytt minne att placera i rymdskeppsskrotet som jag formar och älskar med varje andetag
körsbärsträden gråter om du bara kan bli varm igen andetagen räcker inte till

-----------------------------------------

*postinterpunktionellt rymdepos