Jag, mamma och pappa satt på flygplanet på väg till Kina. Vi skulle inte på någon vanlig semesterresa, utan jag skulle få ett syskon. Jag önskade en lillasyster, men när jag talade om det för mina föräldrar kvällen innan sa dom bara: ”Bestäm inte något innan du har träffat barnen på barnhemmet”. Typiskt mamma och pappa! Jag ville ha en lillasyster och det kunde ingen ändra på.
Jag tog inte upp samtalsämnet igen, för jag visste att det inte skulle tjäna någonting till. Jag plockade istället upp papper och pennor och började rita min drömlillasyster. Hon hade ljust, lockigt hår, blå ögon, en rosa klänning med vita blommor på och söta, små, rosa skor som passade till klänningen. Jag blev ganska nöjd med bilden och stoppade ner den och pennorna i ryggsäcken. Piloten sa något i högtalarna som jag inte förstod, men mamma förklarade att han sa att vi snart skulle landa. ”Glöm inte att spänna fast säkerhetsbältet”, påminde mamma mig. ”Nej, det ska jag inte mamma”, svarade jag. Jag spände fast det direkt eftersom jag, liksom mamma, visste att jag skulle glömma det annars.
En halvtimme senare satt vi i en taxi på väg till barnhemmet. Jag började bli nervös. ”Tänk om det inte fanns några flickor där? Eller, tänk om alla hade sneda, fula ögon? Nej, vi skulle förstås ha någon som var söt.” Jag funderade länge på hur det skulle bli, hur barnhemmet såg ut, hur gammalt barnet skulle vara och tankarna blev bara fler och fler.
Efter en stund var vi framme vid barnhemmet. Pappa betalade taxichauffören och vi steg ut ur taxin. Först då såg jag hur barnhemmet såg ut: litet och grått och knappt någon trädgård alls. Några få leksaker låg utspridda på den lilla gräsplätten, och en rostig trehjuling stod på en asfalterad gångväg som ledde fram till ingången.
Vi gick fram till dörren och knackade på. En dam med ett litet barn i famnen öppnade och bad oss att stiga in, på kinesiska. Lite kinesiska hade jag lärt mig i turistguiden som mamma och pappa hade köpt hemma i bokhandeln innan vi gav oss av. När jag kom innanför dörren insåg jag hur fattigt dom hade det. Visst hade gården inte sett så trevlig ut, men jag trodde faktiskt att dom skulle ha det bättre inomhus. Några småbarn kröp omkring på golvet och lekte och dom lite större barnen satt vid ett bord och spelade spel. Damen började visa oss runt och vi fick hälsa på alla barnen. Det var en flicka som jag gillade särskilt mycket. Med lite fantasi fick jag henne att se ut som flickan jag hade ritat på flygplanet, förutom det blonda håret. Jag borde väl ha förstått att kineserna inte hade blont hår! Lite sneda ögon hade hon, men det var inget jag la märke till direkt för hon var så söt. Jag frågade på svenska vad hon hette, men hon förstod inte vad jag sa och tittade upp på damen. Damen förstod inte heller vad jag sa och tittade i sin tur upp på mamma. Mamma sa det på kinesiska och då förstod flickan. Hon sa att hon hette Linn och var fyra år gammal. Linn, tänkte jag, ett perfekt namn! Vi gick vidare runt bland barnen, men jag kunde inte sluta tänka på Linn. Jag drog mamma och pappa till sidan och berättade vad jag tyckte. Dom höll med mig om att hon var söt, men dom var inte riktigt säkra ännu. Vi gick runt på barnhemmet en stund och till slut höll mamma och pappa med mig. Vi gick fram till Linn och mamma och pappa satte sig på huk. ”Vill du följa med oss hem, lilla Linn?” frågade mamma på kinesiska. ”Ja”, svarade Linn lite osäkert. Ja, hon ville! tänkte jag och blev överlycklig. Mamma och pappa gick för att skriva på alla papper som behövdes, medan jag bekantade mig med Linn. Vi hoppade hopprep och spelade spel och hade jätteroligt tillsammans. Bättre än så här kan det inte bli! tänkte jag.