Vid randens stup,
står jag åter och vacklar.

Inför det okända är jag blind,
oklok och nyfiken.

Med mina ögon insvepta i en bindel tjock som dimma, vandrar jag fram och tillbaka.

Utan att kunna göra skillnad, på natt eller dag.

Rätt eller fel, i min avlånga hall.

Jag balanserar på min förutbestämda livslina,
samtidigt som jag kysser döden, med ett leende.

Sargad och vilsen i min stora våning,
är jag oförmögen att förändra slutet.

Trots min ålder.

Och trots att jag besitter rävens list,
är det ingen på gatan nedanför, som förstår.

Min dubbelnatur, i sena natten.

Den oundvikliga uppfyllelsen av mina farhågor, är min största längtan.

I min alldeles egna labyrint på D.Gatan 52,
önskar jag att granntanten knackar på.