Hur kände man någonsin sig själv?
Tanken hade lekt med henne under en herrans massa år och hon hittade aldrig något riktigt lugn i den. Visst kunde hon sig själv vid detta laget; visste vem hon var och kunde säkert räkna ut varför hon fungerade på vissa sätt.
Hon var välmedveten om att hon nog drack lite för mycket, blev kär lite för lätt. Hade ett gungande självförtroende som ofta ledde till att hon behövde en bekräftelse som nog inte var helt och hållet sund; dessutom blev hon uttråkad rätt fort och sökte därför alltid spänning. Hon var nog inte tösen som andra tjejer alltid prata gott om och ibland så höll det henne vaken. Samtidigt så valde hon att tro att hon egentligen var rätt rolig, framma ofta fram ett léende hos andra och var grymt bra på sitt jobb.
Men som sagt, hon drack lite för mycket och hade också svårt med tillit. Det var tufft att vara helt och hållet sig själv tillsammans med andra inte minst för att hon tvivlade på att de skulle vara helt okej med henne. Med hennes mörker och en bristande karaktär. Hennes liv hade vart fartfyllt om än roligt och visst fanns det en hel del dagar då hon inte direkt påvisat principer och moral.
Det där med att följa lagar hade aldrig riktigt vart så noga och hon var nog lite för modig för sitt eget bästa.
Åandrasidan hade det ju alltid slutat bra. Kanske lite skulder här och var och ibland rätt mycket ångest. En rad gamla pojkvänner som antingen hatade eller älskade henne samt en lever som nog inte mådde helt okej -men vad gjorde det om hundra år.
Hon hade ändå sedan länge förenat sig med tanken på att det typiska livet förmodligen inte var för henne. Hon var en restaurangare, en rockstjärna och fri själ. Hade hon varit känd skulle hon förmodligen blivit en legend efter att snortat ihjäl sig på nått hotellrum någonstans; åtminstonde skulle ingen komma ihåg henne för hennes lchfmat eller många yoga pass.
Och just nu gjorde det detsamma, konstaterade hon samtidigt som hon med långa steg promenerade in på baren. Det som gav henne ångest klockan tolv en måndagskväll spelade allt mindre roll nu när dimman var så nära. En någolunda hyffsad bar i en någolunda hyffsad stad: Det fanns pengar på kontot och hon kunde andas ut för en sekund samtidigt som hon slöt upp med det där destruktiva.
Ung, på bra humör och farligt snygg.
Dessutom ingen dålig människa - för det tyckte hon faktiskt inte, även om hon på pappret kanske inte var en typisk kursetta. Det var nog mer så att alla människor hade sina bristningar: Och hennes dippar blev nog lite djupare eftersom topparna var något högre.
Ingenting hon orkade tänka på.
Vad gjorde det om hundra år.

Klockan var kvart i sex och han stod någon meter ifrån henne till höger. Hade han varit någon annan hade hon säkert blivit interesserad; men mannen var en kändis där hon arbetade och hon kände mer än väl till både hans person och rykte. En slampa, skulle man nog kunna påstå och då utav det slaget att han hellre verkade gå hem med någon än med kvalite: Något som förvånade en smula då han faktiskt såg rätt bra ut, något hon höll fast vid även när hon var nykter.
Kanske till och med jävligt bra ut, konstaterade hon utan att egentligen titta på honom. Men han hade alltid fått henne att känna sig en smula obekväm. Han hade ett sätt att se på sin omgivning på som inte kändes helt okej: Med stengrå blick verkade han dömma allt och alla, syna och dra slutsatser - dessutom hade hon sätt hur svarta de där ögonen kunde bli även om det bara varit flyktigt.
Han läste människor och skulle alltid ha sista ordet, dessutom skrek varningsklockorna om fuffens.
Farligt attraktiv? Absolut.
Värd att ge en blick? Nej. Hon tänkte inte vara den typen av tjej som gav den typen av man mer självförtroende än vad han redan hade. Dessutom var det en sådan otrolig kliché att gå med honom att det fanns inte.
Ett långt, svepande ljud gjorde sig plötsligt igenkänt och hon sträckte vant ut handen. Efter sju år bakom bar kunde hon känna igen ljudet av ett glas som puttes över en träyta i sömnen, dessutom hade hon hört hur han beställt två shottar trots att han var ensam i hans sällskap om att dricka. Jäger, såklart. Alltid denna jäger även om hon visste att starksprit inte var helt bra för henne -men hon var inte den som tackade nej till en fyra.
En snabb nick åt hans håll när hon fångade glaset; ett snett léende från honom innan de båda svepte sina glas. Hon slog sig ner med hans kollega och de pratade en stund, hennes egna vän var snart här och hon hade ingenting emot sällskapet. De var ju ändå stamgäster och även om hon inte jobbade idag betydde inte det att dom var främlingar.
Tio över nio.
"Skall du med in till stan?" Han avbröt hennes konversation helt abrupt och hon kunde inte låta bli att höja båda ögonbrynen.
"Ursäkta?"
"Skall du med till stan?" Han upprepade sin fråga som om hennes rättfärdigade kommentar enbart irriterat honom - som hon var envis och kanske nästan lite trög. Samtidigt så log han, som om någonting med henne roade honom. Det hela gjorde honom komplex och attraktiv, på något sätt. Ändå hade hon svårt att förstå logiken.
"Jag skulle inte tro det. Vem åker ens till stan efter nio på en tisdagskväll?" Och vem öppnar ens upp ett samtal sådär med någon som man inte kände? Snabbt försökte hon räkna ut hur många gånger som de pratat tidigare. Ett par, kanske tre på sin höjd. Runt om tio meningar allt som allt. Att klassa honom som arrogant hade varit en underdrift.
"Vi skall bara dit och vända, det går fort. Måste in en sväng på kasinot."
"Kasinot, aye?" Hon visste vilken typ av människor som "åkte snabbt till stan och sedan vände" för att inte tala om att hon kände till de som "åkte in och vände till kasinot". Typisk kriminell, det var inget snack om saken. Kanske inte ut i fingerspetsarna men det betydde inte att han inte hade ett finger med i spelet.
Och han kunde spela med någon annan.
Artigt sa hon dock.
"Inte idag. Vi skall båda upp imorgon," förklarade hon med en nick mot sin väninna som han helt av ignonerat. "Och vad skall du ens göra där hjärtat?" Fortsatte hon med en något vass och elak röst för att riktigt visa honom vad han lekte med. Hon hade sätt de våpen som han annars drog omkring med och om hon trodde att hon var lika blond och oerfaren.. nå, då kunde han tänka om, beslutade hon med blicken mot sin kompis. Hon skulle vara en vän idag, hänga kvar och umgås. Absolut som de nyligen presenterats för varandra: Ännu var det allt lite för tidigt för att tillkänna ge det där mörkret hos henne som lekfullt viskade att ett äventyr faktiskt kunde vara spännande. För att inte tala om att personen framför henne faktiskt facinerade en smula, även om hon inte riktigt tyckte om det.
Hon sköt smidigt bort de tankarna, tog en ny klunk på sin öl.
Inte idag, oavsätt. Det fanns just nu allt för mycket att förlora för en ödes nyck.
"Följ med så får du se," retades han léende.
"Berättar du så slipper jag," hon blinkade och återgick till sin väninna.


"Så," blicken på andra sidan baren var uppmanande och något hård men hon anade ett skratt i munngipan. "För två dagar sedan skickade jag en förfrågan om ditt nummer och har ännu inte fått nått svar?"
Det var en fråga, inget påstående och hon svor tyst innombords. Det var inte alls rätt tillfälle för det här just nu. Dels för att killen som hon flörtat med i månader arbetade med henne idag, dels för att övrig personalstyrka också fanns i närheten.
Han var här för att det var matchdag, vilket även förklarade varför hennes chef shemalagt alla anställda ikväll. Hektiskt schema, mycket att göra -hon hade inte tid för småprat. Men viktigast av allt: Hon ville inte alls diskutera dettahär i andra människors sällskap. Liten stad betydde att ordet färdades snabbt och inga snackade som restaurangare. Det sista hon behövde var att folk fick för sig något -och rykten skulle bara drivas värre om det kom fram att hon i ett vekt ögonblick addat honom på facebook. Tur att anfall då oftast var det allra bästa försvaret, tänkte hon och log sitt allra hjärtligaste léende.
"Och för två dagar sedan beslutade jag mig för att inte ge dig det," svarade hon tillräckligt högt för att de som redan uppfattat diskussionen skulle höra. "Kalla det ett sammanträffande."
"Varför?" Hans röst var lägre nu, mörkare. Så var också blicken.
"För att jag inte känner dig," hon tittade sig runt om i lokalen. Restaurangdelen var hennes ansvar och för tillfället var det inte tillräckligt med folk i baren för att hon skulle kunna stå där och prata. Dessutom litade hon inte helt på övriga serviser, för att inte tala om att han hade ett sätt att göra henne osäker -även om hon trodde att hon dolde det rätt bra. "Och för att jag inte alls ha lust att bli någon i mängden. Ring någon av de där couplarna om du vill ligga, annars har jag hört att Rosenlund är ett rätt trevligt ställe."
"Du vet om att du är jävligt uppsnoffsig?"
"Och du är jävligt arrogant. Jag försöker jobba här."
"Sov hos mig."
Klockan var knappt halv tio men hon kunde se att han var påverkad. En glansig blick och något ofokuserad, vilket var ganska normalt med tanken på hur mycket han faktiskt druckit. För att inte tala om hur han sedan betett sig.
Två timmar sedan deras förra samtal och han hade inte sagt så mycket som ett ljud till henne. Istället hade han stått där vid ett bord under varje paus och uppehåll; dragit diverse tjejer nära samtidigt som han konstant hade följt henne med blicken.
Det gjorde henne obekväm, något som var förvånande i sig med tanken på hur mycket som hon annars kunde ta. Inte minst för att han gjorde noll försök till att dölja sin facination samtidigt som han medvetet försökte göra henne svartsjuk, och på något sätt lyckades.
Idioti, hade hon tänkt gång på gång under kvällen samtidigt som hon per automatik hade gjort alla sina sysslor. Han var en arrogant idiot som hon inte ens kände, än mindre planerade att lära känna. Vem han stod med, prata med eller ens tog hem gjorde henne därför helt detsamma: De hade bytt typ tjugo meningar någonsin så det var inte som om det vore nära.
Än mer irriterande var också hur nu övrig personal inte bara uppmärksammat utan också påpekat hans blickar och hans sätt. 'Varför stirrar han på dig', 'hur känner ni varandra', 'han vill sååå gå hem med dig' var bara några utav kommentarerna som yttrats: Något som hon inte ville höra själv och än mindre ville att Pontus, killen som hon dejtade, skulle få nys om.
Att sucka högt och utmattat var därför något som hon hade rätten till, inte minst nu efter hans senaste kommentar.
"Alexander du är full," svarade hon bara trött och böjde sig fram över baren. Hans röst hade varit uppfodrande och rak men när hon nu tittade på honom var det som om hela hans person förvandlades framför ögonen på henne. Mjuknade, på något sätt. Den blick som hon tidigare sätt som kall, svart, beräknande och road var nu plötsligt bara blank och ångestfylld. Det skrämde henne, rejält -men hon var inte rädd för egen skull. Det som oroade henne var att han såg ut som om han behövde henne och ännu räddare blev hon för hennes egen impuls att vilja ingripa. Plötsligt blev det viktigt för henne att veta att han var okej och hon strök snabbt ett finger över hans handrygg. "Det är dags att du går hem."
Han stod tyst och stirrade framför henne, verkade försöka kontrollera sig själv för att inte hicka. Baren hade under kvällens gång börjat tömmas på folk och blickarna på de få som ännu fanns här inne började bränna i henne. Längre bort i baren stod en glasputsande Pontus med blicken fäst emot dom och borta i restaurangen fanns Alexanders ekipage som nyfiket stirrade.
"Fan vad full jag är." Ett erkännande mer än något annat. Uppenbart, kanske somliga skulle tycka men utan att de ens kände varandra förstod hon att i hans värld hade han just anförtrott henne något stort. Förmodligen visade han sig aldrig svag, eller låtsades om sina brister.
"Jag vet det. Det är därför det är dags att du går hem."
"Sov hos mig."
Hon suckade igen och skakade på huvudet. För första gången på otroligt länge kände hon med någon annan, trots det kunde hon inte ge efter för hans nyckfullhet. Hon kände honom inte, de hade bara råkat få någon kontakt. Fem dagar tidigare hade de inte ens pratat med varandra och nu betedde han sig som besatt: Det var inte sunt och riktigt.
Det var för mycket hon och påtok för tilltalande.
Han var alldelles för destruktiv.
"Jag tänker inte sova hos dig hjärtat. Du är för full och vi känner inte varandra, sluta nu." Försökte hon igen med något mer skärpa i sin röst. Till sin förvåning verkade han svara på det, om inte mycket så lite grann. Han fokuserade sin blick en aning; verkade nyktra till.
"Jag säger inte att du skall ha sex med mig. Jag vill bara inte sova ensam." Han tystnade igen. Runt om såg folk verkligen ut att spärra öronen och hon undrade hur mycket som dom hörde. Undrade om det egentligen spelade någon roll. Hon var anställd här och stod nu lutad över baren men sina händer någon centimeter ifrån hans. Det var totalt oprofisionellt även om hon hade noll baktankar alls. Hon visste att hon väntade ett bråk med Pontus om det här och hon visste att hon tog en genväg till att komplicera livet: Men en blick som såg så vilsen ut kunde inte bara ignoneras, även om det var en främlings blick.
"Och jag tänker inte alls ha sex med dig, och jag tänker inte åka med dig hem. Du är vuxen, A. Och jag tjugo år yngre än dig själv. Åk hem och sov, så skriver jag till dig imorgon."
"Skitsamma då."
Varför stormade man ifrån en människa man inte hade någon relation till?