Kom på mig själv att jag aldrig på riktigt varit lycklig med någon annan.
Alltså, på riktigt lycklig fullt ut, jag har varit bromsad med prestationsångest och tillitsproblem.
Fram tills jag träffade dig! Dig.
Det är du som är min väg till lycka, och jag valde att gå.
Just i steget som jag skulle ta, så slog det mig, att det är du.
Jag är mig själv med dig, och det skrämde mig. Men inte längre. Jag vill inte vara rädd längre.
Jag vill va med dig, vill att vi ska ha larviga, likadana t-shirts på oss, att våra ringar på våra fingrar faktiskt ska visas för hela världen.
Inte för att visa att du är min och jag är din, utan att det är vi, VI. Du och jag.
Jag vill dansa styrdans med dig, även hur fjantigt det än ser ut så vill jag det.
Jag vill ha fler bilder på oss när vi raglar hem efter en biljardkväll på söder och du måste kissa och gör det mot en bil.
Jag vill se en framtid där vi kan leva ihop och inget kommer emellan oss.
Du accepterar mig jämt och ständigt, jag dessvärre accepterar bara dig när det passar.
Jag är beredd på att möta mina värsta demoner, gå ut i krig mot dom, och komma ut som segrare.
Jag kan också älska. Det vet jag, för jag älskar dig.