vattnet glittrar

under Långa Bron

eftermiddagen

i augustus

solen ligger lägre

nu

och Tiina är redan hög

mascara purpurröda läppar

kan inte dölja

svullnader och missfärgning

bakom all fejk mejk

åldringen

som sitter ensam därborta

omgiven av sina ägodelar

allt finns med

ingenting saknas

utom

kanske tryggheten

och hoppet

borta nu liksom

en ensam roddare

på väg mot horisonten

snart försvinner

också han

ingen ser dem

ingen bryr sig mindre

ingen

heter han så

han som skall få allt

att vända

han

som skulle komma?