Två års likgiltighet, själsförlust och svek
Du vet hur det är, en hopplös romantiker i desperation
efter att hitta den där famnen, känna något mer
Har man haft det en gång är man halv förutan

Formades slutligen och blev van vid det vassa underlaget, led i tystnad
Stod inte still men förlorade hoppet om
att det skulle bli min tur igen
Nej jag hittade aldrig rätt, så jag hamnade i trans
hjärtklappningar och tomhet blev en slags acceptans
mina ögon tappade glöden, läpparna all glans
Tills du en dag skrev;
"vi är i samma sits du och jag."

Du var han jag suktat efter i flera års tid
vi hade alltid sett på varandra, aldrig pratats vid
Suktade efter din famn när du omfamnade andra
var fullständigt tagen när du stod på scenen med din raspiga stämma
vi var lika, jag visste det redan då
du tänkte nog inte så
Förrän fyra år senare när vi började konversera
det var som att du plötsligt såg mig på ett annat sätt än förut
du fick mig att känna att smärtan kunde få ett slut
Och när mina läppar äntligen fick möta dina
efter att jag drömt om dem i åratal
Vågade jag tro att fanns något kvar för mig
Den finaste av alla hade ödet lämnat kvar
du är det mest uppenbara jag har