Instängd i ett kyligt rum med stjärnor i lägenheten. Ekande rum, vatten som droppar. Barnet där utanför som säger ord ingen kan förstå. En liten porslinsdocka stod utanför min dörr med avhuggen hals. Huvudet hängde på en liten järntråd.

Universum består av ljud och ljus. Inget jag rör vid är verkligt. En osynlig sol i taket. Har hängt över min jacka över fönstret för att hindra insyn. Utanför leker grannarna med sitt barnbarn. Sin sockerpojke.

Det växer en hemlighet i snäckan, i mig.
I mig växer du, mitt lilla jag.
Kärleken, den stora. Såret var för stort för att kunna se. Jag blev tyst. Under flera år försvann all luft och ersattes av hav. Jag hade hav i lungorna istället för ord.
Jag stängde in mig på mitt rum. Sängen, min lilla kuvös, min överlevnadslya. Mitt lilla rävgryt.
Jag var upplöst i molekyler och stoff, jag var tvungen att lära mig känna igen.
Inlåst bakom en genomskinlig hinna, en glasvägg mellan mig och verkligheten.

Jag springer genom öknen. Kratrarna som växer ur marken. Som på månen. Månen fullt av rosor i mina rum. Jag förtvinar sönder. Rivs mitt itu av vågorna. Hon hade klarsyn. Röster som viskade, sjöng i huvudet.

Boken faller ur händerna. Gravitationen har slutat att lyda. Vad händer där uppe bland molnen? Alla universums planeter som bor i mig. Alla slocknade planeter, alla ni som fortfarande brinner. Ni bor i mig.
Jag är gjord av er. Min kropp är levande stjärndamm. Varför var jag så blind, förblindad av samhällets påhittade värld? Att jag inte kunde se molnen. Jag tittade inte på himlen under flera år. Jag såg den inte. Jag var rädd för ljuset. För vad det skulle göra med mig.

En hare har väntat utanför mitt fönster i tre dagar. Någon gång ska den ta mig med.
Ett barn ligger naket inför solen. Ett solens barn. Maskrosornas och vårens.
Hon föddes efter att skogen brann. Efter att himlarna och träden brann.
Hon föddes efter att skogen brann.
Vem kan säga vilken väg att ta? Så många år av lidande att hon glömde allt.
Följ ljuset i hennes ögon.