I skenet när natten bleknar till dag
Och ljusets flamma dör i fönstrets drag
Känner man vinden bära med sig brustna hjärtan
Och inte lämna kvar något annat än smärtan
Jag drömde en gång om att få leva fri
Utan att inse vad jag var påväg att bli
För hur det än är så är sanningen tung
När man inser att det ännu inte är försent att dö ung

Så jag sätter fyr på min själ och bränner mitt inre
Blåser ut mitt hopp och svärtar ner mitt sinne
Och jag inser i dessa klarsynta stunder
Att jag för evigt är märkt som en av dödens kunder
Jag skadar mig själv bara mer och mer
Till den punkt då jag inte längre ser
Att även om jag sluter ögonen, bönar och ber
Kommer mina ärr bara bli fler och fler

Hur är det möjligt att en sorg är så vacker
Att jag andas, blöder, gråter ångestattacker?
Hur kan sorgen vara så vacker?

Jag drömmer bedövad av de sorgsna sånger
Och molnen bakom mina ögon förblindar mig
Jag är trött, så trött på att leva med min ånger
För sanningen är att jag saknar dig.