Och furornas stammar förgylldes av kvällssolen. Den barrbeklädda jorden kändes ännu fuktigt varm efter regnet, under mina bara fötter. En ensam koltrast satt någonstans ovh sjöng sin kvällshymn. Sådant är ovanligt under Julikvällarna. Ormbunksbestånden och lingonrisen var daggbestänkta. Jag andades medvetet djupt in den syrerika luften – och ut igen genom mun och näsborrar, in-in-in och långsamt-långsamt ut igen, ett flertal upprepade gånger. Jag var där - I ett Gränslöst nu! Allt omkring mig andades och levde – Skogen, markvegetationen, den fuktiga jorden, solnedgången och himlen med de lätta cirrusmolnen, omslöt mig med en medveten ömhet. . . MEDVETEN säger jag och betygar, att där fanns en högst personlig och ofattbart kärleksfull närvaro, inbäddad i Alltet. Trygghetskänslan det gav kunde förliknas vid känslan jag haft någon gång då jag suttit i farfars famn, med min lilla kropp omsluten av hans enormt starka händer och med huvudet mot hans bröst, kunde jag känna både hjärtslagen och vibrationerna av hans djupa barytonröst då han talade med farmor. Jag stod länge där omsluten av Skogen, omsluten av Alltet, Kosmos, Gud och Jaget. Sedan vände jag mig om och började sakta gå tillbaka mot det vitrappade huset som alltid varit mitt sanna jordiska hem, och jag tror att jag kände på mig att farmor och faster Karin väntade med en kopp rykande varm choklad.