Iakttar världen utanför det fängelse vi kallar för kropp
Ser människor som skrattar, pratar och utstrålar hopp

Vissa sitter i grupper, andra i telefon
Vissa sitter ensamma, andra går härifrån

Funderar över livet och varför vi är här
Varför vissa lever lyckligt, och andra i misär?

Orättvisan är en faktor vi inte bryr oss om
Egoismens hjärta bankar hårdast, "jag är bättre än dom"

Det är tankar som dessa som skapar klyftor och skiljer människor åt
Men det är lättare att inte bry sig, än att säga "jag brydde mig inte tillräckligt, förlåt"

Så länge vi inte kan öppna upp och tänka mer än vi gör
Så försätter vi världen i en rörelse där den tillslut dör

Vi mördar den redan sakta med allt som vi gör
Utrotar växtlighet, djurarter, regnskogar och miljöförstör

Om vi inte slutar snart så finns det inte kvar mycket hopp
Och allt det här har jag insett av att sitta här och iaktta världen utanför det fängelse vi kallar för kropp

Ingen kan göra allt, men alla kan göra nått
Tyvärr är det ju inget som alla har förstått

Vi fortsätter att aktivt ta det destruktiva valet
Och undviker att vistas på det intellektuella planet

Jag blir bara ledsen av att tänka, min hjärna skriker stopp
Så jag sluter mina ögon, och vandrar tillbaka in i det fängelse vi kallar för kropp