Det är ett jävla slit.
Ena stunden, glädjen personifierad. Nästa tanke blir till ett grått krutmoln, med avsikt att förtära.
För många intryck! För många aspekter av tillvaron som ska få sin tid att sjunka in. Intryck som lämnar avtryck.
Utvecklingsprocessen är på stand-by, dras längre ner i den mörka spiralen, går tillbaka.
Lunket som blir till den integrerade delen av livets vardag, räknas det fortfarande som lunk även fast det inte är att föredra? Jag antar det. Samma spår, inget händer. Kommer året hålla? Är giftet tillräckligt för att lura alla? Intoxikationen fungerar nog som ett rullband, den omfamnar oss alla & bara... för oss vidare. Resan är målet, det finns inga efterkonstruktioner.
Som sagt, ett jävla slit.

Jag vill vara framme nu. Annars kommer jag slarva bort mig.
Men lyssna på mig för helvete! Jag försöker ju. Men jag förstår inte vad du säger.