För när allt är sagt och gjort. När sanningen ligger där och vrider sig. Naken. Celluliter, valkar, skrattrynkor och ärr efter äventyr. Tecken på livets gång. Mänsklighetens tecken.

Skarpt lyser ett ljuset på människans kropp. Dommaren är redan där med ett rött kort.
Men älska henne.
Snart är hon borta. Älska henne den korta tiden hon är här.

Du har ingen makt i det förflutna. Det har redan skett. Du har ingen makt över framtiden. Varken din egen eller andras.
Livet. Det kära livet. Ofta känner jag mig som ett virrvarr av dåtid och framtid. Tankarna rusar än hit än dit. Min gamle vän nuet faller i skymundan.

Men jag försöker ta fram henne. Damma av och polera upp henne likt den skatt hon faktiskt är. Blänkande klar och ren är nuet i all sin glans. Jag har mina stunder då jag uppskattar hennes sällskap.

Då är solnedgången så vacker att det gör ont, fast på ett skönt sätt. Tacksam att jag får se den i all dess sköra prakt och jag hälsar soluppgången med ett leende. Jag ska försöka berätta det för henne. Hur värdefull hon är för mig. Jag ska ägna henne mer av min tid. För tid är allt jag har. Tills jag inte har den längre kvar.