hon stod här

i snåren bland tallar

och det meterhöga gräset

ser jag nuet

de böljande fälten haven

expanderande rymd

orden orden

tomrum tomrum tomrum

osynligt jag

musiken hon gav

den klassiska legenden dansant

liksom

den mjukt tonande sången

som böljande vågor

vaggade hon mig redan

stilla i sina armar

till ro till ro från tro till ro ro ro

alldeles som

en nattlig rodd under glimmande måne

och ljudet från årbladen

som klöv ytan

lyftes sänktes lyftes sänktes

lyftes igen

för att bara på nytt sänkas

under ytan av dessa frasigt skummande

intervaller av medvetandets stilla

flödande tidvatten

jag är tidlösheten

gränserna öppnades för mig

idag

och det var hon

men ändå var det jag