Så länge jag kan minnas har min hjärna varit mitt eget helvete, min kropp är inte mitt tempel, den är mitt fängelse. Det river så mycket på insidan, det försöker panikartat klösa sig ut, smärtan av att aldrig kunna bli smärtfri, att önska sig slutet minut för minut. Ibland kan jag se mig själv utifrån gråtandes, förvirrad och vrålandes, ibland kan jag se mig själv utifrån, liggandes, ryckande, ålandes. När varje inandning känns som tusen glasskärvor som krossas inom dig, när varje utandning känns som om innandömet gått sönder där inom mig. När det skållheta vattnet i duschen nästan bränner av skinnet, den där icke tvättbara ångesten som trollar med sinnet. Så länge jag kan minnas har min hjärna varit mitt eget helvete, min kropp är inte mitt tempel, den är mitt fängelse. Jag har fortfarande kvar ärren som kan bekräfta mina flyktförsök, mina försök till undanflykt, men jag vågar inte riktigt, vill se er i himlen sen, utan all smärta, få börja om på nytt. Om himlen finns vill jag stiga upp och vara mina änglars änglavakt, jag skulle vaka över er från molnen mina änglabarn, natt som dag, dag som natt. Så länge jag kan minnas har min hjärna varit mitt eget helvete, min kropp är inte mitt tempel, den är mitt fängelse, inom några år till här med er på jorden är mina dagar avklarade och jag förstår om jag lämnar frågor som kanske ändå får svar med de brev som finns till er, sparade. Nu sitter jag här med tårdränkta kinder än en gång och skriver på mitt avskedsbrev till er, min kropp är inte mitt tempel, den är mitt fängelse och hjärnan mitt kära barn, den är mitt eget helvete.