Vi bara stod där och kastade. Planlöst. Ditt hår var en vind i sekunden. Ditt hår i mitt ansikte. Ditt skratt i mitt bröst. Kisande ögon och dammig sand i motljus. Dina kinder var moln i mina händer.

Jag flyter. Vattnet är ljummet, men ibland sjunker benen ned mot botten och jag känner den kalla strömmen dra i mina vader. Jag är inte rädd för fiskar längre, inte ens för gammelgäddan under bron. Det är konstigt egentligen, men det är också sant. Saker och ting förändras, precis som du sa. Du är borta och jag är kvar, med blicken fäst i molnen. Din hud var trösterik och varm och den är inte längre här.

Sjögräset slingrar sig om mina ben. Varv efter varv lindas runt min kropp. En levande organism, jag flyter med. Sträcker ut mina armar i vattnet, utan hastiga rörelser. Spretar ut med fingrarna ovanför vattenytan och låter händerna sjunka igen. Det är soligt. Luften här har aldrig smakat stad. Det doftar av ogräs, slam och nytrampad lera. Jag tänker ibland att alla borde känna den doften någon gång i livet. Då skulle de förstå att det inte bara är tvättstuga och kanelbullar som kan få en att längta. Lera får mig att sakna nu. Kanske kommer det att förbli just så. Ett alldeles nytt sommarregn kommer aldrig mer vara nytt? Det är sant som du sa, saker och ting förändras.

Jag är äldre nu, det var redan nio dagar sedan jag såg din rygg för sista gången. Om jag hade din adress skulle jag skriva och berätta om det. Om hur min överläpp har börjat puta utåt, om hur mina fingertoppar skrynklar sig mer än vanligt i vattnet, om hur gässen växer och blir stora och att de inte är ett dugg rädda för mig eftersom vi varit där hos dem hela sommaren. För några dagar sedan simmade den minsta gåsen över min mage. Du skulle ha skrattat om du såg det. Om allt skulle ha varit som vanligt så skulle jag ha blivit rädd, men nu är inget längre som vanligt. Min kropp var ingen människas. Och gåsen simmade vidare, lugnt och stilla. Kanske saknar han också dig, sådär som jag gör, så att det liksom skriker inuti, men inte alls syns utanpå.

Mitt inre är en vattenfylld skål. Jag har somnat igen, och jag vaknar med munnen full av grumligt sötvatten. Sega simtag fram till kanten. Jag lutar huvudet mot en sten. Mina armar smakar sockerdricka och sol. Jag minns hur det kändes att inte vara ensam här. Jag minns hur det kändes att kasta platta varma stenar från bron. Jag minns hur det kändes att andas i takt på rygg långt under molnen.

För nio dagar sedan räknade vi till åttahundrafemtiotvå, sedan delade vi på apelsinläsken som du hade i fickan. Nu räknar jag ned från tusen, saker och ting förändras. På noll går jag under. Eller så simmar jag.