Torsdagar är inte mer speciella än en svettig skiva ost på en jättefranska. 10 spänn i pausen på en föreläsning om självkänsla. Torsdag.
Ågren prasslar för högt med godis och skrattar på fel ställen när vi ser Faust på teatern och långt innan applådtacket har vi gjort sorti för Ågren vill hem.
Han känner sig ängslig utan anledning och berättar att han tror att allt är över.
Vi kommer hem, jag tänder lampan i hallen och innan jag fått av mig skorna ordentligent har Ågren byggt en koja av alla möbler i hela vardagsrummet.
Han sitter hopkurad i mitten av bygget under 2 tjocka filtar och lapar i sig yoghurt och smågodis ur en skål stor nog att agera skydd för hans huvud med de flyktiga lockarna och tankarna.
Jag hämtar hushållspapper och vill torka honom om munnen för han är så otroligt kladdig.
Tassar långsamt över trägolvet med siktet inställt på den hopknipta munnen täckt i vitt och bitar av m&m´s.
Jag tror att jag gråter och bestämmer mig för att snurra fram mot Ågren där han sitter.
Innan jag hunnit fram kastar han skålen över mig och skriker att det är stängt. Jag får inte komma in längre för jag har lämnat honom. Det är torsdag och ingenting är speciellt längre. Sådana är torsdagar