Jag höll tal på din minnesstund, men rösten sprack - smärtan, saknaden och ilskan blev alltför stor. Det ofattbara överrumplade mig, min närmsta vän var borta. Plötsligt blev det verkligt. Den svåra sanningen brände som eld inom mig.

Jag minns vår sista resa, efter operationen, vi trodde du var frisk. Vi åkte skidor, tävlade förstås, som grabbar gör. Vi fick dagar av glädje och gemenskap tillsammans med våra söner, som en isolerad enklav av lycka mitt i fiendeland.

Kort efter att vi återvänt till Stockholm, kom sjukdomen tillbaks, och det fanns inte längre något hopp. Jag satt på ett kafé när du ringde och berättade - till den platsen går jag aldrig mer.

Du försämrades snabbt, sjukdomen bröt ner din kropp. Den sista sommaren tillbringade du på ön, tillsammans med din familj. När ni skulle hem, hämtade jag er med båten. Du satt bakom mig när jag körde, ville skona mig från synen av min döende vän. Vi gjorde som vi alltid gjort, du navigerade och jag styrde. Den här turen, skulle vara som alla de turer vi gjort tillsammans, under mer än tre decennier.

När du klev av båten, var det knappt att benen bar dig, du som för bara ett par månader sedan varit så stark - åkt skidor. Jag såg din ryggtavla under en kort stund, sedan försvann du - för alltid.

Ett år efter din bortgång, gifte jag mig. Trots att jag var så lycklig, kände jag en stark saknad efter dig min vän. Din fina dotter, som är som en syster till mina barn, höll tal på bröllopsmiddagen. Så modigt och vackert du talade Anna. Dina ord fyllde mig med värme, och en stark känsla av samhörighet med dig och din familj.

Vi som är kvar måste hålla ihop. Vår flock ska vidare, trots att en av oss fallit.