Smärtan är så stor, saknaden och den totala ovissheten. Som oändligheten. Jag blir yr och får svindel när jag tänker på den. Jag springer fort flera kilometer tills jag inte länge orkar, jag faller handlöst och ligger på den heta vägen och dunkar pannan i asfalten och gråter okontrollerat. Massor av bilar passerar mig, men ingen minskar ens farten. Hur ska smärtan någonsin kunna släppa sitt stenhårda grepp om min plågade själ?