Så länge vandrade jag ensam på stranden med de vassa stenarna. Mina fötter var ömma, så många och så djupa sår som aldrig ville läka.

Om jag bara vetat att du irrade på samma strand, att dina fötter hade två sår för vart och ett av mina. Om jag bara vetat...

När jag mötte din blick och såg ditt leende, visste jag att ensamvandringen äntligen var över. Tillsammans skulle vi undvika de värsta stenarna. De öppna såren på våra fotsulor skulle sakta läka och till slut bli nästan osynliga ärr.

Jag vände mig om och såg våra ensamma och vindlande spår, blev rädd, fick liksom svindel. Jag ville framåt, gå snabbt vidare och hålla din hand hårt i min.