Jag står vid stupet och blickar ut över landskapet. Mina fötter är placerade en knapp decimeter från kanten. Bara ett litet steg till är allt som skulle behövas för att jag ska falla handlöst ner för klippan och förlora kontrollen. Här har jag stått flera gånger förut. Jag har varit nära på att falla, men alltid lyckats rygga tillbaka i sista stund, rädd för skadan och all den smärta som kan vänta på avgrunden. 
Så jag lovade mig själv att aldrig återvända hit. Här skulle jag aldrig kunna bli lycklig. Att någonting bra kan finnas på stupets botten, det är bara en myt.

Trots det jag sa och det löfte jag gav så är jag här igen, eftersom du tog mig hit.
Du står bredvid mig. Du är inte den första att ha den platsen, men den första och den enda att göra mig trygg.
Jag visste det från första gången jag såg dig.
Jag visste det från första gången jag hörde din röst.
Du är inte som alla andra. Jag har letat och letat efter dina fel, men hos dig finner jag inga brister.

Jag brukar säga att jag har återfått kontrollen över mitt liv. Att saknaden efter den här platsen är borta. Säkerheten har varit bekväm och älskvärd, men det var innan jag träffade dig. Dina fingrar flätas ihop med mina och värmen går i en våg genom min kropp.
Vinden viner men jag kan höra dina andetag.
Luft emellan oss men jag kan känna dina hjärtslag.
Din hand i min och världen blir bättre.

Så jag tar steget en knapp decimeter fram. Jag släpper taget och jag tappar kontrollen.
Jag faller för dig, och du hoppar efter.