Rådjuren som löper fram i skogen tänker de på framtiden? Ser de kanten som närmar sig? Det tomma hålet, den djupa avgrunden?Dödens mörka skugga som mjukt andas en i nacken?

Ser de blommorna borta på ängen som växer sig mot himmelens högsta punkt? Blommorna som söker sig till ljuset, växer sig starka. Som mammas pelargoner som växer sig höga för att nå det lilla ljus som kommer in genom ett skuggat fönster.

Tänker dessa rådjur på båtarna som tar en ut till havs, till horisonten som bara fortsätter, till den horisont som inte är slutet utan en fortsättning. Ser de öarna i havet man måste simma till, paddla till eller åka båt till för att nå? Ser de kampen för att nå dit man vill, kampen för att få en framtid, kampen för att leva ett liv där man känner sig fri?

Kanske är det vad rådjuren löper mot. De kanske löper genom livet för att ta sig från en gräsplätt till en annan. En framtid till en annan. För att leva, känna och vara. Precis som oss vill de stå på en ljus äng där allt är som det ska vara.