Pappa,

Jag visste att något var fel när jag såg att din kudde var dränkt av kallsvett. Där och då visste jag att detta var slutet. Det skulle ju bara vara ett vanligt besök på sjukhuset, jag var inte alls förberedd på att detta skulle bli sista gången vi fick vara tillsammans.

Du kämpade in i det sista, du ville verkligen leva. Din rädsla för döden var så påtaglig, jag kände den med dig.

Men i slutändan var ditt liv bara smärta, du hade så ont. Hur mycket morfin de än gav dig kunde inte smärtan maskeras. Du skrek rakt ut. Cancern hade spridit sig i hela buken och slet sönder tarmarna inifrån. När orden "jag dör nu", lämnade dina blåa läppar så dog en bit av mig.

Vi var alla där, dina söner, barnbarnen, din fru sedan 40 år tillbaka, kusiner och vänner. Ingen av oss visste vad vi skulle säga eller göra. Vi bara stod där i en ring och bevittnade din sista kamp för livet.

För varje halvtimme som gick kom sjuksköterskan och gav dig mer morfin. Det pågick i nästan 8 timmar. Du hade så mycket droger i dig att en elefant med lätthet skulle fallit ihop.

Det hade hunnit bli natt när jag bad alla i rummet att gå ut en stund, jag ville ha en minut ensam med dig. Dörren stängdes och för första gången på hela dagen blev det helt tyst. Det enda som hördes var dina krampaktiga andetag som blev svagare för varje minut som passerade, nu hördes de knappt alls. Tiden var snart inne, om jag hade något att säga så var det nu eller aldrig.

"Pappa, hör du mig?" Dina ögon var halvöppna, jag rörde handen framför dem men såg ingen reaktion alls. Jag förde mitt ansikte tätt intill ditt: "Pappa...hör du mig?". Jag stirrade rakt in i dina livlösa ögon, medan din blick såg rakt igenom mig.

"Pappa...jag älskar dig...jag önskar att jag sagt det oftare...jag är ledsen...att vi inte hade någon vidare relation... du har varit en bra pappa...jag hoppas att du vet det...pappa...jag vill inget annat än att du ska vara stolt över mig...pappa...förlåt...förlåt...jag älskar dig...pappa."

Du nickar åt mig. Jag blir så glad och ler medan tårarna faller.

"Pappa...visst ser du mig!?"

Du nickar.

"Pappa...jag är här med dig!"

Du nickar.

Jag blir tyst.

Du fortsätter att nicka. Då slår det mig att du kanske inte alls hör mig, att det förmodligen bara är de sista dödsrycken. Insikten slår ett hål i hjärtat och jag skriker rakt ut.

"PAPPA!"

Mina tårar blöter ditt bleka ansikte och jag känner hur några armar omfamnar mig, för en kort stund tror jag att det är dina, tills jag hör min mammas röst. Hon ber mig att ta farväl av dig.

"Älskling, åk hem nu, han kan ändå inte höra dig, han är borta nu. Det finns inget du kan göra.
Åk hem och vila, det har varit en lång dag."

Jag nickar motvilligt. En del av mig ville stanna kvar där med dig till sista andetaget, en annan del var så utmattad och ville bara lämna detta helvete bakom sig. Jag böjde mig fram och kysste dig, din hy var så kall.

Jag lämnade sjukhuset.

Jag lämnade dig.

Knappt 10 minuter senare får jag höra att du slutat andas.

Jag blev ledsen, men fann en liten tröst i att du slapp lida något mer.

Pappa... jag hoppas att vi ses på andra sidan, så att vi en gång för alla kan reda ut vår relation.
För vi älskade ju varandra, men kunde sällan visa det.

Pappa... jag älskar dig.

/ Din son