I natt drömde jag att jag var vilse.
Konstigt, för det var ändå hemma.
Och natten innan drömde jag att jag var hemma
fast jag var någonstans där jag aldrig varit förut.
Allting är bak-och-fram och upp-och-ner.
Jag känner människor fast de är främlingar,
och människor jag känner, känner jag inte alls.
Trygghet blir till rädsla.
Men då kanske rädslan också kan bli trygghet.
För skattet kan bli gråt och gråten skratt,
gammalt blir till nytt
samtidigt som nytt blir nött och gammalt.
På samma sätt som stormen finns i lugnet
och lugnet finns i stormen.
Jag är nog motsägelsernas människa,
både ut-och-in, bak-och-fram och upp-och-ner.
På samma gång.