Jag blickade upp mot himlen och slöt mina ögon. Jag kände hur varenda lilla snöflinga landade på mitt ansikte för att sedan smälta och skapa små kalla droppar på min hud. När hon lossade sitt grepp om min arm stog jag kvar ett par sekunder för att sedan se efter vart hon tagit vägen. Några meter framför mig stog hon med armarna utsträckta och såg upp mot stjärnorna. Hon tog några lätta snabba steg bortåt och började sedan sin dans. Hon såg nästan viktlös ut där hon svepte fram med sina egna påhittade rörelser. Den mjuka snön flög upp omkring henne när hon snurrade runt och kappan flög som en mantel kring henne. Den lugnande känslan hon alltid gav mig blev påtagligare under tiden jag betraktade henne svepa fram i den uppyrande snön. Hon stannade plötsligt och vred sig om mot mig. Hennes ansikte sprack upp i ett leende. Jag förstod inte hur någon som gjorde mig så lycklig samtidigt kunde göra mig så olycklig. Jag kände en tår trilla ner för min kind när jag för första gången verkligen insåg att allt detta skulle få ett slut. På ett eller annat sett... och det kunde ingen ändra på. Hon började gå mot mig och omfamnade mig sedan med huvudet tryckt mot mitt bröst och jag pressade henne tätt mot mig. Jag andades in hennes doft och kände hennes värme i hela kroppen. Allting var tyst och stilla. Bara vi fanns, inget annat, bara vi två. Med fler tårar rinnandes ner för mitt ansikte viskade jag i till henne, "Jag älskar dig".