Låt min klänning vara, älskade vän.
Jag försäkrar att den inte döljer någon glädjens rikedom.
Bara glänsande luft,
som spindelväven i en grenklyka.
Men jag ska leta var jag går.
Jag ska glänta på himlen och jorden.
Skilja dom åt så träden hänger
från sina fästen i molnen
som slamsor, slemtrådar.

Jag glider med handen
över Vintergatans veck
knottriga av stjärnor.
På rymdens blå hud
söker jag ett blodrött
fästingbett.